Heldag i Chaweng

Idag tog vi en taxi över till Chaweng och började dagen med några timmar på stranden. Vi valde att bo på Lamia eftersom den stranden skulle vara finare och lugnare. Visst är den lugnare men vattnet var så mycket klarare och finare på Chaweng och här var det så mycket skönare sant. På Lamai är det grovkornig snäcksand. Dottern verkade plötsligt lite sugen på att testa parsailing men blev ändå inte av.

Jag har haft ett ’must have’ på resan och det har varit besök på Swensen och igår så… så gott! Fattar inte varför vi inte har det i Sverige. Det vart en riktig strand och shoppingdag som avslutades med nattmarknad. Dotterns nya favorit är panerade och friterade räkor.

Jag har känt så starkt att jag inte vill hem, hem till allt det jobbiga. Först kändes det som att skriva om allt var någon form av terapi och något att gå tillbaka till när saknaden kommer över en. Sedan kändes det som att alla tankar åt upp en och jag orkade inte sätta ord på allt eller snarare så att tankarna blev så många och jag kände press att sätta ord på alla. Nu närmar sig hemresan och jag börjar ändå landa in. Det känns än och jag känner fortfarande hur fan kunde det bli så här. Varför följer jag inte instinktivt min magkänsla och vågar lita på den istället för att trassla in mig. Tro mer på den andra parten när han är i fasen av skuldkänslorna med stora ord. Min magkänsla säger en sak och sedan är det de där med hjärnspökena. Ibland skriker hjärnspökena att jag inte ska lita på partnern men sedan även att jag inte ska lita på mig själv. Att det är jag som gör och tänker fel. Det har varit så nyttigt att ha alla timmar inspelade när X mal på om hur värdelös jag är. Där och då trodde jag på det men när man får lyssna om så känner man hur toxiskt ’dialogerna’ var. Det är inte monologer för jag pratar också men mina ord handlar mer om ursäkter och förklaringar. Jag försöker förklara hur jag känner och vad jag menar. Det tar han också upp som att jag alltid har svar på allting och ursäkter för mitt beteende. En del av mig vill göra honom frisk, få honom att må bra. Jag har alltid velat laga människor men jag känner tyvärr att jag tror att den här uppgiften blir för kostsam. En del av mig säger att jag ska sluta i honom och han får stå sitt kast men den andra vill laga. Men så kommer känslan av att man kan inte laga någon som inte själv vill fullt ut. Som de sa på Familjefrid. När den här personlighetstypen inte längre kan äga någon går de snabbt vidare och ärligt talat så tror jag inte att mina hjärnspöken hade fel i känslan av att han höll igång fler… han behöver den bekräftelsen. Nog till stor del som en bekräftelse och bränsle men även som någon form av backup. I en människa som i sin egen självbild är så grandios finns ändå bara en mycket liten och trasig människa. Ibland kändes det som han visste det själv och ville ha hjälp men sedan var han störst, bäst och vackrast och allt var bara alla andras fel. Han bar inte skuld till något.